söndag 23 augusti 2015

Raslojalitet.... eller fitta?

Denna fantastiska berättelse är skriven av en bekant vid namn Evert Von Engelbrekt.




 
































Många av oss ställer oss frågandes: vad väger mest – fitta, eller raslojalitet? I denna novell får vi följa Simon, en helt vanlig svensk medborgare som jobbar på försäkringskassan och spenderar sin lediga tid med skogspromenader och fredagsmys. Ibland, efter en stressig dag på jobbet, tar han även cykeln till sin fitta för att rensa tankarna med lite fitta.

Simon har bara en fitta, så han servar den och brukar den med stor andakt och hög precision, allt för att hålla den lojal, funktionell och i så bra skick som möjligt. Få människor är så hängivna som Simon – I alla fall när det gäller fitta.

Det var en varm dag på sensommaren. Jag cyklade ut ur skogsbrynet och in i de pittoreska villakvarteren som mina förfäder en gång hade byggt med sina vita händer, sitt rena blod och sina ariska tårar. Mina tankar pendlade mellan rasbiologi, ty rasbiologins romantiska upptäckter ständigt ligger mig varmt om hjärtat, och fitta. Jag hade ju precis införskaffat en fitta, som behövdes underhållas för att uppvisa optimal funktionalitet.

Det här med fittor var ett nytt element för mig, men förvånansvärt berikande och intressant. Jag var sedan barndomen van vid konsten att reparera och underhålla min cykel och hoppades godmodigt på att dessa kunskaper kunde komma till stor användning i framtiden även när det gällde fitta. Allt eftersom att mina bara vita ben trampade mig fram genom Gustav Vasas överlägsna rike så försökte jag att skifta fokus i mitt huvud från rasbiologins underbara värld till fitta. Jag är en god medborgare som tar sitt jobb på allvar och det var nu dags att förbereda sig mentalt på fitt-verksamhet. Jag hade nämligen bokat upp just denna ljuva eftermiddag till fittan och det var mot fitt-stationen som cykeln nu förde mig.

Fitt-stationen i sig var inte lika pittoresk som de syrén-doftande fastigheterna i bostadsområdena jag precis hade cyklat igenom. Denna byggnad var istället utav den nysvenska, hasch- och kebab-osande sorten belägen i en mörkare och sjabbigare del utav staden. Jag hade även stött på fittor av andra slag, fittor som osade kommunism och jämställdhet, som delade samma stationsbyggnad som min fitta . Man måste börja smått, hade jag tänkt, och försökte att ta det onda med det goda - jag hade ju trots allt en fitta.

Efter en snabb servicegenomgång – tätning av skruvar, pumpning, vätskepåfyllning och en turgivande klapp, så började fittan plötsligt att kommunicera. En fitta som talar är besynnerligt i sig, så till den grad att jag befann mig i chock-tillstånd men när jag till slut lyckades komma tillbaks till verkligheten så gjorde jag ett försök att tyda fittan.

Det var inga ord som jag var van vid. Jag kunde varken höra ”rasbiologi”, ”blixtkrig” eller ”Sverige”. Denna fitta, som jag hade putsat, smörjat och visat så mycket omsorg för de senaste veckorna, besvarade mig med ord så förfärliga att Führern själv inte hade haft eldkraft nog att besvara dem med. De ord som slungades rakt ur den där fittan värnade om alla likas värde, mångfald, välfärd och fria gränser.

Begraven i sorg, full av skam, och med sargat hjärta sprang jag ut ur fitt-stationen skrikandes. Jag hoppade på min cykel och trampade norr ut. Norr – denna gyllene riktning, där folk bara blir vitare och vitare, och vitare och vitare, är vår instinktiva utväg när samhället bara blir mörkare och mörkare, och mörkare och mörkare.

Min reaktion i paniktillståndet hade åtminstone påvisat att mitt ariska psyke inte var förpestat utav mörkare krafter. När jag hade sansat mig så tackade jag Tor och Freja för detta och fortsatte norr. Fittan var nu utan räckhåll. Jag var övergiven och fitt-lös som få, men min lojalitet mot min ras hade inte påverkats.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar