fredag 15 maj 2015

Vad gör någon till en våldtäktsman?

Jag läste en fascinerande text av en psykolog om hur uppfostran kan spela en roll i vem som blir en, bland annat, våldtäktsman. Om du överöser dina barn med acceptans och kärlek så kan det slå tillbaka på fruktansvärda sätt.

För dom som inte känner till Elliot Rodgers: en kvinnohatare som utförde ett massmordsattentat där 6 dödades och 14 skadades. Anledningen? ”Hur kan kvinnor neka mig? Jag är helt perfekt. Ni ska lida för det ni har utsatt mig för.” är vad han själv sa i videon han laddade upp på YouTube innan det skedde.


Lite lång text, men helt klart intellektuellt givande. Han beskriver hur Rodgers påminner honom om en del patienter han själv har haft, men även personer han har träffat i vardagliga livet:

”One of my group members had been overly indulged by his mother. All of us in the group were frequently disturbed by his extremely self-centered behavior. One evening we went out dancing and a few of us had the harrowing experience of watching his behavior on the dance floor. He would approach an unsuspecting woman from behind and “grind” on her. At first she would try to politely move away, but he would persist.

Eventually we observed him actually trying to hold one woman against her will so his grinding wouldn’t be interrupted. (At that point we had to intervene.) It struck me in that moment that he was utterly oblivious to the presence of another human subjectivity. The woman existed only as an object for his gratification. His overly-gratifying mother had unwittingly set the stage for this sexual assault.

By treating her son like a prince, while she was his ever-dutiful servant who unconditionally accepted all his selfish impulses and tantrums, she denied him the opportunity to learn that others have needs too. He was never experientially taught that sometimes one must to let go of one’s own desires and be considerate of another’s.”

Kort sagt: Föräldrar som, i goda avsikter, daltar för mycket med sina barn skapar narcissistiska monster. Dom menar väl när dom försöker minimera barnets olycka men det som händer är att dom berövar barnet upplevelsen av att förtrycka sina egoistiska impulser för att kunna ta hänsyn till andra människor.

Utan denna förmåga att trycka undan sina egna behov för någon annans skapas människor som anser att dom aldrig kan göra fel och att andra människor existerar som tjänare.

Psykologen betonar dock att auktoritativ sträng uppfostran inte är bra heller. Det leder till tendenser för dålig självkänsla, depression eller problem med ilska. Varken stränghet eller att låta barn få vad dom vill är sunt. Det behövs ett balanserat mellanting. Extremer leder till extrema personligheter och beteenden.

Kan du då föreställa dig hur det här daltandet fungerar när det kommer till förortsgangsters i det Svenska samhället? Eller ISIS-terrorister? Själv tänkte jag på Breivik när jag läste texten, bland annat.




4 kommentarer:

  1. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  2. Första inlägget jag inte håller med riktigt, eller, kanske rättare sagt delvis håller med. Låt mig förklara varför.

    Till att börja med, slutsatsen psykologen kom fram till att om..

    "By treating her son like a prince, while she was his ever-dutiful servant who unconditionally accepted all his selfish impulses and tantrums, she denied him the opportunity to learn that others have needs too. He was never experientially taught that sometimes one must to let go of one’s own desires and be considerate of another’s.”"

    DET HÅLLER JAG MED OM! Låter vettigt, men problemet är att så var INTE fallet med Elliot Rodgers. Nog för att en dålig uppväxt var en central bit och en av många händelser i hans liv som ackumulerade sig till den stora tragedin i Kalifornien. Men snarare var isolering och brist på kärlek från vardera föräldrar som stod i grund för hans beteende. Hans brist på att förstå mänsklig konfrontation och empati var inte för att han blev "överväldigad" av kärlek från sina föräldrar till den punkt att han blev ett monster. Tvärtom. Det går även emot det som beskrivs i hans egna manifest.

    "The Truth About Elliot Rodgers" av Stefan Molyneux (Klok kille som har flera intressanta videos på youtube, värd att kolla upp) analyserar och tar en utförlig titt på Elliot's liv utifrån hans egna manifest som lämnades kvar.

    Den är intressant på det sättet att man ser hur alla pusselbitar faller på plats, men även ur ett psykoligiskt perspektiv. Lite väl lång bara, men se gärna 20-30 min så förstår du vad jag menar.
    Faller den dig i smaken så se gärna mer!

    https://www.youtube.com/watch?v=oybAUKZhaMA

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tänkte förtydliga angående slutsatsen av psykologen "By treating her son like a prince, while she was..."

      Att jag håller med om tanken att för mycket daltande kan leda till en skev människosyn, i och med att man tror sig kunna få allt av alla, "jaget" tar över helt och hållet. Ingen ömsesidig kontakt till det verkliga livet och man blir ett narcissistisk svin.

      Radera
  3. Daltande, överbekräftelse och att sätta sina barn på piedistaler anser inte jag vara varken kärlek eller acceptans, håller med om ditt inlägg förutom ditt ordval i början. Kärlek innefattar så mycket mer än bara ovillkorlig positiv feedback. Jag anser att kärlek, speciellt till barn, också innebär att ge dom rätt vägledning, att lära dom hur man bemöter andra och visa hur man accepterar och jobbar med sina tillkortakommanden. Man kan aldrig ge barnen för mycket kärlek, och termen acceptans är.. svårare.. Självklart ska man inte acceptera dåligt beteende, men man ska endå acceptera barn som dom är..

    SvaraRadera