torsdag 26 februari 2015

Är nationalism något fult?

I min video ”Vem räknas som Svensk?” så framför jag åsikten att jag personligen tycker nationalism är ett substanslöst trivialt koncept och att jag inte tror på nationell identitet. En av mina följare håller inte med mig och bestämde sig för att ge sin egen syn på nationalism, och då undrar jag: Håller ni med honom eller inte? Vad tycker ni om hans resonemang? Hans kommentar följer nedanför.

”Tidigare såg jag inte inte heller någon vits med nationalism, tyckte det var en onödig ideologi som bara ställde till det. Med tanke på att jag är inbiten ateist och värde nihilist borde ett sådant tänk vara helt naturligt. Men sedan fick jag ett slags nationellt uppvaknande i och med en granskning av Sverigedemokraterna, ett parti jag länge sneglat åt och nu är medlem i.

Nu finner jag Sveriges nationalsång väldigt vacker, nu inspireras jag av Ultima Thules musik, nu känner jag en vikt av det svenska i min identitet. Kalla det romantiskt tänkande hur mycket du vill, i grund och botten är det väl det, men jag ser inget fel i detta. Som jag påpekat i kommentarsfältet för en annan av dina videor kan man likna detta med att älska sitt eget barn. För det gör i princip alla, trots att man inte valt hur barnet ska bli. Man säger att det är bäst och vackrast i världen, trots att det förmodligen inte är sant när olika kriterier kan tillämpas. Men det spelar ingen roll, för det är mitt barn. Och det är mitt land.

Här är jag född och uppvuxen, likt mina föräldrar och deras föräldrar innan dem. Här körde min farfar runt mig på sin åkgräsklippare som barn, här såg jag på gamla, svenska buskisrullar med min far och mina syskon, här satt jag med mina polare på lunchrasterna i högstadiet och halsade glasdricka till Eddie Meduza låtar. Här byggde mina förfäder den gård jag växte upp på och håller så kär, och här tilldelades min gammelfarmor diplom för sin hantering av mjölk på 50-talet.

Det är en så fantastiskt unik och för mig underbar kultur som växt fram genom generationer av gemenskap och flitigt arbete, och det är en kultur som jag anser vara värd både bevarande och utvecklande. Det är vårat arv från våra förfäder som vi har i plikt att föra vidare till våra efterträdare.
Vissa må tycka att det bara är konstigt och barnsligt att känna stolthet över andras bedrifter bara för att de delar min nationalitet, men jag kan helt enkelt inte låta bli. För ack vad stolt jag känner mig över att kalla mig svensk, när personer som Gustav II Adolf, Karl X Gustav, Michael Bellman, Selma Lagerlöf, Astrid Lindgren, Ingmar Bergman, August Strindberg, Vilgot Sjöman, Greta Garbo, Ingrid Bergman, Bo Widerberg och Evert Taube alla gjort samma sak.

Och ack vilken obeskrivlig känsla av högmod jag får av att kolla på gamla kartor över Sverige under stormaktstiden. Nu säger jag inte att jag vill bygga upp Sveriges försvar till överdrivna nivåer och dra på erövringskrig mot andra länder, jag är fullt nöjd med våra nuvarande gränser.

Jag tror stenhårt på individualism, och tycker att det bara vore hjärndött att till exempel tvinga lärare att bedöma uppsatser utefter hur "Sverigevänliga" de är, eller gå skallgång i invandrarhem och kräva att de bestämt tar till sig den svenska kulturen och dess seder, men likväl tror jag fortfarande på nationalism och nationell identitet.

Jag tror på präktiga parader på nationaldagen, där människor från alla klasser och etniciteter kan samlas under de svenska fanorna och jublande hylla konungariket Sverige och dess nationalskalder, som trots allt ligger till grund för att vi alla är här idag.

Jag tror på ett Europa där frihandel och total fred lyder över dess nationalstater, som alla på sitt eget unika sätt kan bevara och utveckla sin kultur samtidigt som det råder ömsesidig respekt för varandras kulturer. Där man såklart kan bosätta sig var man vill, men samtidigt kan hålla sin födelseplats och sina uppväxttrakter kära.

Skulle själv kunna tänka mig att bo utomlands en vacker dag, men när jag blivit gammal vill jag helst bosätta mig i den ort jag är född och uppvuxen i. Jag ser nationen som den absoluta individen. Nationen är trots allt uppbyggd av ett särskilt folk med unika egenskaper och seder, och jag är övertygad om att varje nation och varje kultur är väldigt vacker och unik på sitt eget sätt, även om flera nationer och kulturer innehåller delar jag helst skulle se försvann.”


Jag kan ju då säga att jag fortfarande inte kan relatera till nationalism. Men hans text är väldigt välskriven och ger mig en bra inblick i varför andra kan göra det. Jag ser det heller inte som osund nationalism då den är tydligt antirasistisk. Skulle gärna vilja se den uppladdad nånstans där fler kan läsa den, faktiskt.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar