onsdag 13 augusti 2014

Skam.


Helt otroligt. Ifall den där mannen bara hade vågat vara ett freak så hade han varit vid liv. Jag kan inte begripa mig på människor som agerar utifrån vad andra kommer tycka och tänka. Det är så fruktansvärt destruktivt på så många plan. Människor väljer ofta utbildning, klädsel, yrke, partner, jobb, kort och gott; livsöde, efter vad deras omgivning har att säga till om det. Och vad leder det till? En medelålderskris när man inser att man har slösat bort hela sitt jävla liv på att försöka leva upp till nånting som aldrig var ens eget ideal till att börja med. Och som om detta inte vore illa nog, så kan konformitet även leda till döden. Jag vet inte hur ni fungerar, men om jag hade en dildo som fastnat i röven så hade jag skitit fullständigt i vad min morsa tycker om det. (Iofs så hade hon knappast blivit förvånad heller)

Jag förstår inte syftet med skam. Det är nog den absolut mest värdelösa känslan som finns. För att kunna inse att man har gjort någonting fel, och för att kunna lära sig av sina misstag, så behöver man inte skam. Man behöver endast insikt. Man behöver endast använda sitt intellekt för att kunna ändra sina mönster. Att straffa sig själv med känslor som har orimlig grund är bara konstigt.

Skam verkar oftast grunda sig i att man antigen skulle vara onormal, eller att man skulle vara ett misslyckande. Jag har ingen förståelse för någon av fallen.

Att vara ”normal” är inte någon slags måttstock för kvalitet. Ordet ”normal” betyder endast: ”Det som är vanligast förekommande”. Med andra ord så är ”normal” synonymt med ”medioker”. Det står inte ut på något vis. Det har ingenting att tillföra varken till eller från. Det ser endast ut som allting annat. Och därför så är det värdelöst. En kopia av en kopia av en kopia har inget syfte för mig.

Konceptet av att vilja vara ”normal” är den absolut största jävla perversionen som någonsin har uppfunnits. Det är ett faktum att alla människor är olika som individer. Vi har alltid något gemensamt med någon annan, men samtidigt så skiljer vi oss alltid på något sätt från någon annan. Denna individualitet är något som ska anammas och hyllas, men det gör det inte. Istället vill folk undvika att bli sedda som udda, för att dom är rädda för att bli ensamma och utfrysta. Och därför blir dom offer för normerna i sin omgivning. Detta är den sanna perversionen; att försöka vara som ”alla andra” är att gå emot sin personliga natur. Man ska aldrig skämmas för sin egen natur. Oavsett hur vidrig, våldsam och defekt den må se ut. Jag vägrar be om ursäkt för min personlighet.

Det verkar uppenbart för mig att misstag är det enda man kan förvänta sig att begå i livet. Vi föds som en psykopatisk klump av skit som bara har tanke för sina egna drifter. Har du nånsin vart i närheten av barn? Dom är egoistiska, lögnaktiga och manipulativa. Om det t.ex. är två bröder så händer det ofta att den äldre skadar den yngre av avundsjuka för att han inte får tillräckligt med uppmärksamhet. Barn har oerhört svårt för någonting annat än sin egen njutning, de har naturligt sett ingen empati och måste uppfostras till att inse att andra har behov också. Och det är heller inte sällsynt att barn, när dom skadar sig själva, låtsas ha mer ont än vad dom har bara för att få - åter igen - uppmärksamhet. Ibland låtsas dom skada sig helt och hållet. Allt detta oavsett vilken slags familj som barnet växer upp i. Barn är rena psykopater, och mänskligheten i sin essens är skit.

Allting som är en dygd uppnås genom lidande. Det faktum att vi ens är människor gör oss defekta i hela vår grund, hela vår programmering, hela vår biologi. Vi är djur. Det som ligger oss närmast hjärtat är brist på tålamod, lathet och feghet. Tänk på hur våra hjärnor fungerar: är det lättare att enbart fokusera på det negativa, eller att fokusera på det positiva också? Är det lättare att oroa sig för saker som man inte kan kontrollera, eller att vara logisk och effektiv? För att bemästra sitt sinne så måste man ägna sig åt meditation, det räcker inte att bara existera. Tålamod kommer inte naturligt, disciplin kommer inte naturligt, och godhet kommer inte naturligt. Positiva resultat kommer inte naturligt. Livet är en kamp. Och vartenda misstag är värdefullt, då det visar dig vilken väg du inte ska ta. Hur ska man kunna lära sig vad som funkar, ifall man inte vet hur det INTE funkar först? Kontraster är nödvändiga för att kunna etablera kunskap.

Därför förstår jag inte vad som är så farligt med misstag. Jag kan förstå det ifall misstaget är av katastrofala proportioner, som: ”Jag råkade skjuta min vän i bröstet.” Men oftast så skäms människor för minsta lilla defekt, då samhället har något slags absurt krav på att man alltid ska vara perfekt. Men hur kan man ens köpa den där skiten? Jag har inget annat än avsmak för lögner. Det räcker med att leva och blott observera sin omgivning för att inse att misstag existerar överallt.

Perfektion är endast onani med utebliven orgasm.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar