söndag 31 augusti 2014

Projektion, eller samhällsproblem?


http://www.samtiden.nu/1946/rasifiering-mer-projektion-an-samhallsproblem/

Lite flummigt skrivet, men flera bra poänger dras upp. Dessa anti-rasistiska organisationer som ”Rummet” eller ”Afrosvenskarnas förbund” är inte mycket mer än fika-grupper där människor kan bekräfta varandras absurda uppfattningar av verkligheten.

Hysterin med rasism, ifall man undersöker tanke-sättet, på sätt och vis, är inte mycket annorlunda från depression. Om man har filosofin att världen är skit så kommer man bara märka av de händelser som bekräftar vad man redan tror. Man sitter hemma framför sin TV, kollar på nyheterna och all hemsk skit som händer, och så tänker man: ”JAG HAR RÄTT, ALLT SUGER.” Det krävs en aktiv ansträngning för att tvinga sig själv att lägga märke till de saker som står rätt till i världen också, och då inser man att: Världen är inte totalt skit. Bara 50%. (Okej, kanske 70% då.)

Rasism och fördomar fungerar på samma sätt. Det är lätt att tänka ”alla invandrare är dumma i huvudet” när man har träffat på många korkade blattar, och varenda gång man träffar på en korkad blatte tar man det som ännu ett bevis på att: ”JA VAD VAR DET JAG SA? VISST ÄR DET SÅ? DOM ÄR SKIT HELA BUNTEN”. Det krävs ansträngning och en vilja att vara självkritisk för att även kunna lägga märke till de invandrare som är vettiga personer, och inse att man inte kan döma en hel grupp människor på några dåliga äpplen.

Det är samma sak med dessa ”rasifierade” personer som är övertygade om att rasism finns överallt och att dom är konstanta offer. Som Sabuni från Afrosvenskarnas förbund, eller den där kvinnan som håller i ”Rummet” (en ”anti-rasistisk” organisation som tycker att vita människor förtjänar sämre behandling) . Dom har en existerande föreställning om verkligheten, och dom tar precis vilken chans som helst för att bevisa sin föreställning som sanning. Så fort något går fel i deras liv tänker dom: ”DET ÄR BARA FÖR ATT JAG ÄR SVART”.

Det är klart att rasism är en väldigt äkta sak, men dessa människor verkar anstränga sig för att hitta det överallt. Måhända inte medvetet, och möjligtvis är det för att dom har haft tillräckligt många äkta upplevelser med rasism för att bli traumatiserade, paranoida och börja se det överallt; men faktum kvarstår: Hos den rasifierade anti-rasisten så finns det precis lika lite självdistans som hos en inbiten rasist. Ingen vilja att kritisera sina egna tankar och tänka utanför ramarna, istället så stannar man bara i dumhetens trygghet där man tror att man har klurat ut hur hela världen fungerar. Och då behöver man aldrig utsätta sig själv för det faktum att: Vi vet inte ett piss. Vi har inte så super-bra koll på vilka vi är och vad vi gör i Universum. Livet är en ocean av oförutsägbarhet och kaos. Och det är bättre att erkänna det än att dra absurda slutsatser om verkligheten, slutsatser som man aldrig någonsin ifrågasätter då dom är alldeles för nära knutna till ens identitet som offer.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar