lördag 5 juli 2014

ÄRE INTE LITE HÄFTIGT ATT VA KÄND DÅ!? 8D

Jag bryr mig inte om du gillar mig. Att du idoliserar mig ger mig ingen större njutning. Älska mig eller hata mig, det gör ingen skillnad. Andra människors åsikter är bara andra människors åsikter. Dom har ingenting med mig att göra. För det är inte mitt huvud. Det är deras huvud. Det är inte mina tankar. Det är deras tankar. Jag tänker inte så som dom gör och jag känner inte så som dom gör, på gott och ont. Jag tycker inte bättre om mig själv bara för att andra människor ger mig beröm, och jag tycker inte sämre om mig själv bara för att andra människor avskyr mig. Jag har svårt att ta människor som förolämpar mig på allvar. Jag finner det smått bisarrt att personen verkar tro att deras åsikt har någon slags betydelse. Per ren automatik så kan jag inte bry mig om vad en korkad människa tycker, då jag redan avskyr personen innan dom ens har öppnat käften. Det är en trevlig bieffekt av misantropi. Eftersom man avskyr människor så starkt så skulle man aldrig få för sig att leta någon slags bekräftelse hos dom. Varför skulle jag tro på saker som inte tror på mig?

Vissa människor med dålig självkänsla tror att deras osäkerhet kommer försvinna ifall de blir berömda, för de antar att när man blir beundrad/omtyckt av många så kommer man känna bättre om sig själv. Men gud, vilken fruktansvärt dålig illusion det där är, och varenda rockstjärna genom historien skulle nog vittna till det. Titta på Jim Morrison, titta på Kurt Cobain. Man kan vara fullständigt miserabel oavsett hur många människor som tycker att du är awesome. För det har egentligen inte nånting att göra med andra människor. Det handlar inte om deras huvud. Det handlar om ditt huvud. Du är den som lever med ditt eget huvud, du lever inte med någon annans huvud, och den enda saken som spelar någon roll är hur du ser på dig själv. Om du vill vara nöjd med dig själv så är det där man ska börja leta. Att söka bekräftelse genom andra människor må verka rimligt på ytan men det håller inte i längden. Man tror att deras åsikter ska sätta sig i ens psyke och sprida en positiv uppfattning, men det är bara en tidsfråga innan man märker att dom inte gör det. Varför? Jo, för att det går inte genom en själv. Det går genom andra. Och då är det bara ytligt. Det räcker inte med att någon annan tycker om dig, du måste tycka om dig också. Du måste etablera din uppfattning genom ditt eget psyke. Inte någon annans. Annars sätter sig inte dina åsikter.
 
För vissa är jag en värdelös pseudo-intellektuell luffare, för andra är jag en briljant beundransvärd människa. Ingen av de två är mer sann än den andra, det handlar endast om personlig smak. Till och med Hitler hade beundrare. Att folk håller med dig säger ju egentligen ingenting, eller hur? Oavsett vad man säger så kommer det finnas människor som håller med och människor som säger emot. Verkligheten är en subjektiv upplevelse, alla människor är olika, och bara en dåre ifrågasätter aldrig sig själv.
Beroende på tidsåldern så kan mängden fans/foes variera dock. Van Gogh levde ett miserabelt liv där han bara blev hånad och det var först efter hans död som allmänheten började erkänna hans talang. Hur ska man ta folks åsikter på allvar när den allmäna sanningen är så löjligt fluktuerande? 

Jag vill inte bli känd. Men det är priset man får betala om man vill skicka ut ett budskap. Men om jag fick välja så vill jag inte att folk ska känna igen mig. Jag vill inte att nån ska gå fram till mig på stan och slåss, och jag vill inte att nån ska gå fram till mig på stan och ge mig komplimanger. Jag vill inte bli nånting överhuvudtaget. Jag vill bara se en positiv förändring i samhället. Jag tycker inte om den mänskliga arten överlag. Jag vill inte direkt ha nånting med er att göra. Jag vill bara att ni ska bli smartare så att jag ska slippa avsky er med en brinnande passion. För jag lever bland er, och det blir väldigt jobbigt för mig ibland.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar